Hur kommer det sig att vissa människor tar sig friheten att vara elaka och otrevliga? Så tråkigt tycker jag. Jag som person är mån om alla männinskor som kommer i min väg. Är mån om min familj, mina vänner, medmänniskor, kunder. Alla förtjänar att bemötas med kärlek, eftertänksamhet och respekt. Mina älskade barn, min underbara man, mina föräldrar, mina syskon, min underbara och vackra, kloka och COOLA mormor. Ja, cool är precis vad hon är! En underbar kvinna, vacker som en dag. Min mormor är helt fantastisk och jag älskar henne!
I fredags blev jag både ledsen och besviken, arg och förvånad över en kvinnas sätt att agera. Så himla tråkigt och upprörande. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan bete sig som hon gjorde, helt utan anledning. Varför blir jag ledsen och besviken när jag vet att det inte var mitt fel och att hennes sätt att reagera inte på något sätt går att försvara ej heller förklara eller förstå. Mitt sunda förnuft säger att kvinnan inte kan må bra i sig själv för en människa som mår bra beter sig inte så. Det gör man bara inte!
Varför blir jag då så ledsen och besviken? Varför har jag ett behov av att älta det innan jag kan släppa det och konstatera att det inte var på grund av mig som kvinnan lät sitt dåliga sätt att vara gå ut över mig och min personliga insats och mitt engagemang? Mina närmaste konstaterade snabbt att det är hennes förlust och inte min att hon beter sig som hon gjorde både på kort och lång sikt. Vilket jag både förstår och vet...MEN...det gör det inte lättare! Jag blir ledsen! Jag blir besviken! Jag blir arg! Jag blir förvånad! Är det för att jag aldrig skulle komma på tanken att behandla någon så respektlöst? Jag vet att mitt engagemang i mina nära och kära är stort, jag antar att det kanske kan vara bristen på respekt och förståelsen som i fredags drabbade mig så orättvist gör mig ledsen.
Vad tror ni? Hur hanterar ni motgångar? Har ni lätt för att lägga saker bakom er och tänka klart? Jag vet att jag är duktig på att stötta mina nära och kära med goda råd och en massa kärlek och omtanke. Kanske är det precis därför som jag blir så besviken...!?
Jag tröstar mig med att helgen blev helt underbar. Mys med alla barn, mys med ett barn, mys med make och litet barn, brasa, latte, restaurangbesök, tända ljus, kärlek, förväntningar, överraskningar, paket till lycklig liten älskling, kalas för vår älskade TVÅA! Grattis finaste älskling!
Kram till er alla fina och kärleksfulla! Nu skall jag upp och lukta på mina sovande skatter, både min stora och mina små!
Jag kan inte säga annat än att jag känner väldigt väl igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaEn liknande sak hände mig i aug 2009 och jag har fortfarande inte riktigt kommit över det även om jag blivit klokare på vägen och flera gånger bestämt mig för att sluta älta.
Jag tror att man måste få prata igenom, tänka igenom, analysera igen och igen för att slutligen hitta svaret. Jag behöver ofta "en anledning" till VARFÖR en situation som denna uppstår. Tyvärr kan man inte alltid få det svaret men måste ändå acceptera och gå vidare.
Det har jag gjort, hennes förlust och jag förtjänar bättre! Jag tycker du ska tänka samma.
KRAM
jag förstår dig helt... jag sitter här och ska precis börja läsa nästa kapitel i min bok "lyckans verktyg" och vet du vad nästa kapitel heter? "Lyckostrategi 7: att lära sig förlåta". Ska alltså återkomma i bloggen med svar och se om jag kan lära mig något för jag känner oftast precis som du och undrar samma saker!
SvaraRaderakramar
Linapina & Dr Molly: Tack för era kloka ord och omtanke! Linapina: Precis så tänker jag också. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Det är den återkommande frågan som man i sitt huvud försöker besvara. När situationer och beteenden likt den jag var med om i fredags inte går att logiskt förklara har man nog ett behov av att älta det till dess att man kan släppa det och gå vidare. I det här fallet är jag trots allt glad över att jag inte behöver befatta mig med henne mer och att det kanske var tur att hon visade sina tråkiga sidor nu och inte senare. Dr Molly: Ser fram emot att ta del av dina kloka ord om att lära sig förlåta. Spännande! STOR KRAM TILL ER BÅDA!
SvaraRadera